Förra helgen hölls Moderata studenters höstkonvent, där ett inslag var en diskussion mellan de politiska studentförbunden kring studenternas roll i socialförsäkringssystemen. Jag hade förmånen att leda samtalet som representant för Saco Studentråd. Från diskussionen kom en hel del uppslag att fundera över, och efter att själv ha funderat tycker jag att det finns flera skäl att vara positiv till våra möjligheter som studenternas intresseorganisationer att driva de här frågorna.
För det första är det tydligt att frågan om studenters trygghet tas på allvar och får ett stort utrymme hos nästan alla studentorganisationer idag. Detta märktes i diskussionen, där alla studentförbunden tycks ha väl genomtänkta åsikter och förslag. Vad som är ännu roligare är att det verkar finnas en ganska stor samstämmighet hos olika studentföreträdare om problembilden, och även om vilka mål man vill uppnå med utformningen av systemen för studenters trygghet. Åsiktsskillnaderna i söndagens samtal rörde främst vägen dit, det vill säga hur systemen ska fungera för att uppnå målen, och här uppenbarade sig de klassiska skiljelinjerna. Inte så överraskande betonade de borgerliga studentförbunden, för att ta ett exempel, individens ansvar i större utsträckning än S-studenter och Gröna studenter. Samtidigt verkade det ändå råda mer enighet inom det här området än i de flesta andra politiska frågor.
För Saco Studentråd är det angeläget att studentrörelsen lyckas finna ståndpunkter att enas kring vad gäller hur vi ska driva de här frågorna. Vanligtvis är studentrörelsen oftast splittrad mellan olika läger, och många organisationer ägnar inte sällan alla krafter åt att strida mot varandra. Frånvaron av en tydlig, enad studentröst är sannolikt en förklaring till varför det idag finns så mycket att klaga på vad gäller villkoren för studenter i socialförsäkringarna, vilket faktiskt måste ses som ett misslyckande för studentrörelsen som intressegrupp.
Självklart är det naturligt att man, exempelvis bland studentförbunden, står för skilda åsikter. Men det är viktigt att göra skillnad på frågor där syftet med engagemanget är att vara en skola i demokrati och partipolitik, och där syftet är att företräda ett medlemskollektiv. Vad gäller en fråga som studenternas inkludering i socialförsäkringarna har vi som är engagerade i studentrörelsen ett ansvar att företräda alla studenter, och då måste vi alltid utgå ifrån vad som är bäst för studenterna.
Och vad är bäst för studenterna? Innan vi debatterar själva sakfrågorna borde det stå klart att alla studenter bara har att vinna på att studentrörelsen kommer överens om gemensamma förslag, som vi på bred front tillsammans kan driva gentemot beslutsfattarna. Därefter kan vi börja diskutera detaljer som studentsjukförsäkringar, deltidssjukskrivningar och SGI-grundande studiemedel – men diskussionen om de här frågorna måste ha sin utgångspunkt i en vilja att nå kompromissförslag som kan drivas tillsammans. Annars får studentkollektivet betala priset för studentrörelsens nöje med att bråka om detaljfrågor som vi i många fall, ärligt talat, inte har utrett tillräckligt noga.
Åter då till det som var positivt: under diskussionen i söndags stod det klart för mig att förutsättningarna för den typen av brett samarbete som krävs för att åstadkomma en riktig förändring är goda – kanske till och med bättre än förväntat. Även över blockgränserna finns en enighet om behovet av en gemensam försäkring som täcker alla studenter, att deltidssjukskrivning från studier måste bli möjligt och att ersättningsnivåerna, utöver ett golv, ska kunna vara inkomstbaserade. Innan tydliga kompromisser kan göras mellan politiska studentförbund, studentkårer och fackliga studentorganisationer måste kanske vissa eftergifter göras här och där. Men det är det väl värt när alternativet är dagens i vissa fall riktigt eländiga situation!
Tänk er bara debattartiklarna på temat ”Samtliga studentförbund till politikerna: vi har enats, gör det ni också”!
